Mitt hjärta brister...
- av att aldrig mer få krama om min vän
- av att aldrig mer få pussa på hans nos
- av att aldrig mer få den där blicken som bara han kunde ge mig
- av att aldrig mer få höra hans skäll på stenen
- av att han aldrig mer kommer att finnas här
Bobo gav mig 13 härliga år av både blod, svett och tårar, men framför allt massor av skratt och glädje. Han var speciell och kommer alltid att vara. Beslutet att låta honom gå vidare till hundhimlen var fruktansvärt svårt och jag våndades in i det längsta, men jag vet att han har det bättre där han är nu. De sista veckorna blev jobbiga. Han led inte och hade inte ont, men någon riktig sömn fick han inte. Nerverna i matstrupen hade slutat fungerar fullt ut vilket gjorde att maten inte rann ner ordentligt. Det gjorde att han kräktes ofta. Många gånger var det bara en genomskinlig vätska, men andra gånger även mat. Han svullnade upp i ansiktet och hade även svårt att tugga hårdare bitar. Vad det berodde på vet jag inte riktigt. Han fick i alla fall avsluta sina dagar på ett värdigt sätt. Nu lever han kvar i minnet och kommer så göra för alltid. Jag har ju dock en liten del av honom kvar i Greia. Han var ju hennes morbror. Saknaden är oerhört stor.
- av att aldrig mer få pussa på hans nos
- av att aldrig mer få den där blicken som bara han kunde ge mig
- av att aldrig mer få höra hans skäll på stenen
- av att han aldrig mer kommer att finnas här
Bobo gav mig 13 härliga år av både blod, svett och tårar, men framför allt massor av skratt och glädje. Han var speciell och kommer alltid att vara. Beslutet att låta honom gå vidare till hundhimlen var fruktansvärt svårt och jag våndades in i det längsta, men jag vet att han har det bättre där han är nu. De sista veckorna blev jobbiga. Han led inte och hade inte ont, men någon riktig sömn fick han inte. Nerverna i matstrupen hade slutat fungerar fullt ut vilket gjorde att maten inte rann ner ordentligt. Det gjorde att han kräktes ofta. Många gånger var det bara en genomskinlig vätska, men andra gånger även mat. Han svullnade upp i ansiktet och hade även svårt att tugga hårdare bitar. Vad det berodde på vet jag inte riktigt. Han fick i alla fall avsluta sina dagar på ett värdigt sätt. Nu lever han kvar i minnet och kommer så göra för alltid. Jag har ju dock en liten del av honom kvar i Greia. Han var ju hennes morbror. Saknaden är oerhört stor.
posted by Anneli | 07:48
4 Comments:
Tänker på er! Vet hur tungt det är. Det är så tungt när dom går bort, men man minns de goda stunderna och allt de gett en. Kram på er!
Bobo, den gamle charmige spjuvern! Förstår att saknaden är stor. En varm tanke jag sänder!
Kram från Britt
Men Anneli! Åh vad sorgligt! Fan vilket år av förluster 2009 har varit!! Många fina vovvar har lämnat oss.
Sänder en stor varm tröstekram.
KRAM Mackan
Känner även saknaden av det ständiga slickandet på ens bara fötter...han kunde i och för sig även slicka fast man hade strumpor på sig...
Enormt fint skrivet om en enormt go´ hund!
Kramisar från storasyrran
Skicka en kommentar
<< Home